Intervju med Sissela Nutley

Tekniken ska förhålla sig till oss

Vi träffar Sissela Nutley och diskuterar barn och ungdomar och hur deras relation till en allt mer digital värld påverkar deras hjärnor och framtid.
Sissela har disputerat vid Karolinska Institutet inom kognitiv neurovetenskap med fokus på hjärnans utveckling och formbarhet. Hennes forskning har främst undersökt utvecklingen av de exekutiva funktionerna och om de går att påverka med exempelvis datoriserad träning eller genom vad vi ägnar oss åt på fritiden. Hon är en flitigt anlitad föreläsare inom hjärnans formbarhet, uppmärksamhet och relationen till sociala medier och är drivande inom den ideella förening Arts & Hearts – samhällsförändring genom scenkonst.

Du kommer i kontakt med många barn och ungdomar i ditt dagliga liv och jobb. Vad är vår största utmaning i dag?


– Jag skulle säga att en av dem är överflöd av information och intryck. Vi är konstant överösta med information och har tillgång till allt man skulle kunna tänka sig på nätet. Detta skapar en konstant överstimulans och en reaktivitet som kan vara väldigt stressande och ohälsosam i längden, både för barn och för vuxna.

Mycket har ju förändrats på kort tid med digitaliseringens framsteg, hur påverkar det ungdomars utveckling?


– Det vet vi inte riktigt ännu, men en sak som är oroväckande är framförallt den ökade psykiska ohälsan bland unga. Men det är viktigt att understryka att ökningen inte är nytillkommen, den har pågått under de senaste 30 åren och kan alltså inte förklara hela det förloppet. Men vi ser en ökning i psykiska besvär, bland annat ökad irritabilitet, nedstämdhet, ångest och oro bland ungdomar i dag. Vi ser detta även hos unga vuxna, där speciellt utbrändhet har ökat och det behövs mer forskning för att förstå hur vår alltmer stillasittande och uppkopplade livsstil påverkar vår psykiska hälsa.


Har problemen verkligen ökat, eller har vi blivit mer uppmärksamma på problemen? 
– Ja, det är sannolikt både och. Vi ser en ökad frekvens av symptom, vårdsökande och läkemedelsförskrivning med t.ex. depression, men också en ökad medvetenhet och öppenhet till problemen. De mer milda besvären ökar mest såsom ångest och nedstämdhet, men även mer psykosomatiska problem som huvudvärk och magont som inte har haft samma stigma kring sig, vilket kan peka på en ökning av både förekomst och medvetenhet. Mer allvarliga problem, kliniska diagnoser, ökar däremot inte. Allt fler ungdomar har helt enkelt svårt att hantera sina egna känslor och tankar som påverkar dem negativt i deras vardag.

 

Om vi tittar på vanor, vad spenderar ungdomar tid på?
–Det är definitivt, och inte så förvånansvärt kanske, den digitala tiden som har ökat. Många tillbringar en stor del av sin fritid i en digital värld. Ungdomar i dag, jämfört med för 10 år sedan, tillbringar mer total tid, dvs oftare och under längre stunder, i den digitala världen. Detta sker även i yngre och yngre åldrar.

Om vi ställer krav på bättre produkter kommer vi att få det, till slut, men det sker inte av sig självt. Vi behöver en nyanserad diskussion.


Hur påverkar detta barn och ungdomars hjärnor?


– Det är detta som är så svårt. Användningen av digitala medier har ökat så snabbt och för att få bra och trovärdiga resultat i forskningsstudier så hade man behövt göra effektstudier, dvs studier som jämför ett visst användande med ett annat där ingen av grupperna tidigare använt dessa medier (randomiserade kontrollerade studier) och eftersom vi nu är i ett läge där 80% av alla två-åringar använder internet så går det ofta inte att hitta deltagare som inte är användare av det man skulle vilja studera. Det fönstret har alltså delvis stängts och för viss användning så är det tveksamt om experimenten skulle gå igen den etiska prövningen som krävs. Men vi vet vissa saker med något större säkerhet. 


– För mycket digital användning för den unga hjärnan är kopplad till försenad utveckling av en rad olika förmågor, t.ex. språkutveckling, anknytning, uppmärksamhet etc.  Hjärnan är som mest formbar i väldigt unga år och bebisar behöver mänsklig närhet för att utvecklas, och här är tid, mänsklig stimulans och trygg närvaro väldigt viktigt. Om dessa behov inte möts så påverkas barns kognitiva utveckling och anknytning negativt och där kan både barnets och den vuxnes egen skärmtid komma emellan.

 

– Barn under två år kan inte heller lära sig från en skärm, dom förstår inte att det som de upplever kan kopplas till det dom ser i den riktiga världen. Därför är det säkrast att vara restriktiv med skärmanvändandet i den åldern. I 4 - 5 års åldern däremot så kan digitala verktyg, TV-program och vissa appar istället stötta och vara utvecklande för barns förmågor. 


Vi vet ju inte exakt vad konsekvenserna kommer vara, men vad vet vi om hur barn och ungdomars uppmärksamhet påverkas?


– Jag och mina kollegor på Karolinska Institutet gjorde en studie där vi testade om vi kunde träna barns arbetsminne och impulskontroll. Vi kom fram till att vi kunde träna arbetsminnet –vår förmåga att tänka. Gruppen som tränade impulskontrollövningar blev däremot inte bättre på att hämma impulser – de fanns snarare tendenser till att de svarade fel något snabbare.  


– Detta är ju potentiellt problematiskt eftersom det skulle kunna peka på att vi kan lära barn att bli mer ännu mer reaktiva, och det är precis detta som många spel bygger på. I verkliga livet skulle det kunna tänkas bidra till att man utvecklar en förväntan om snabb belöning, en oförmåga att kunna vänta och kanske en otålighet. Vi vet också att vår möjlighet att styra över vår uppmärksamhet är kraftigt begränsad och triggar man det som kallas för “bottom-up” systemet för uppmärksamhet så kommer detta vinna över vår kontrollerade uppmärksamhet. Allt som drar igång våra rädslor, vår nyfikenhet och vårt sökande efter belöningar kommer att ha företräde vilket mobilernas funktioner är laddade med. Vilka vanor det bygger på sikt, det går inte riktig att svara på.

Om vi ställer krav på bättre produkter kommer vi att få det, till slut, men det sker inte av sig självt. Vi behöver en nyanserad diskussion.


Tillbaka till skolan. Mobiler är inte förbjudna i svenska skolor, stämmer det?
– Ja, det är upp till rektorn på varje enskild skola ett bestämma hur det ska vara. Det är en policyfråga för skolan, där min erfarenhet är att ju högre upp i åldrarna vi kommer desto större individuellt ansvar blir det ofta. Grundtanken är att vi ska kunna ta egna beslut över saker som rör våra egna liv. Vi ställer ganska höga krav på att barn och ungdomar ska kunna hantera sin mobilanvändning, vilket är bra i teorin, men detta är riggat för misslyckande om man inte förstår den mänskliga hjärnans begränsningar som för övrigt är särskilt påtagliga under tonåren vad gäller de här systemen.  Man har helt enkelt överskattat den mänskliga fria viljan i detta. Vi klarar det inte. Vi har svårt att begränsa oss själva i vårt användande för att tjänsterna trigger oss “bottom-up”. Detta gäller speciellt barn och ungdomar. 


Så mycket tyder på ett ökat okontrollerbart användande och då potentiellt ett ökat beroende. När blir en vana ett beroende. Vart går gränsen?


– Beroendeproblematik brukar innefatta olika kriterier som måste uppfyllas: det ska vara okontrollerbart användande, ha negativa konsekvenser för livet, man ska må dåligt när man inte använder och man ska ha försökt dra ner eller sluta och inte klarat det. Beroende är oftast kopplat till en klinisk diagnos, och där är vi inte med mobiltelefoner eller sociala medier i dag. Däremot har det blivit så för dataspelsberoende. Ett beslut är i alla fall taget av WHO att klassificera dataspelsberoende som en diagnos  (6C51 Gaming Disorder*), men det är ännu inte implementerat i Sverige. 

 

Låt oss skifta fokus lite. Två kärnkompetenser det ofta pratas om för framtiden är digital kunskap och socioemotionell kompetens. Om vi börjar med det digitala. Hur påverkar det framförallt ungdomar positivt? 

Om vi ställer krav på bättre produkter kommer vi att få det, till slut, men det sker inte av sig självt. Vi behöver en nyanserad diskussion.


– Det finns massa positiva aspekter. Teknik i sig är inte dåligt för oss. Det är hur vi använder den och hur den är designad som är viktig. Vi blir mer och mer medvetna om hur det påverkar våra hjärnor.  Att vi använder teknik, är i sig inte i sig ett problem. Det är tiden vi lägger och vad vi använder den till som är viktig och där det ofta går snett i dag. Ett resultat av att vi lägger mer tid på digitala medier är också att vi sitter vi mer stilla, vi sover mindre och många ungdomar försummar sitt skolarbete vilket i sin tur kan leda till psykisk ohälsa. Dessutom umgås vi mindre rent fysiskt med varandra, något som också är kopplat till utsöndring av hormon som är kopplat till positiva känslor. Många vill inte lägga så mycket tid som dom gör men det har blivit en vana som dom kan inte reglera. Det gäller även oss vuxna, men här måste vi ta vårt ansvar att redan i unga åldrar reglera, hitta marknadsmässiga eller politiska regleringar som skyddar barn och ungdomar, som skyddar deras möjligheter till att styra sin egen tid. Föräldrar har också ett stort ansvar här att hjälpa till att skapa hälsosamma vanor vad gäller rörelse, sömn och de andra skyddande faktorerna redan från ung ålder. 


Om vi tittar på andra kompetenser som är viktiga för framtiden, tex. kreativitet och empati. Hur påverkas detta?


– Jag tror att ett problem med att vi lägger mer tid än vi själva vill i en digital värld gör att vi känner missnöje. Många får en mer negativ känsla kopplat till sig eget användande och kan hamna i självföraktande skamloopar runt okontrollerat skrollande, vilket resulterar i passivitet och mindre självempati, som i sig själv är en viktig grund för att kunna känna empati mot andra.


– I våra alltmer digitala forum så kan vi nå bekanta längre bort ifrån oss, vilket under rådande omständigheter har ökat markant för många. Hur det påverkar vår empati vet vi inte riktigt, men det som skapar empati kräver att man är känslomässigt engagerad, vilket är lättare att åstadkomma med mänsklig närvaro. Man skriver ofta andra saker till en människa bakom skärmen än vad man skulle göra ansikte mot ansikte. Man blir modigare och mer avtrubbad. Vågar mer. Tar i lite mer för man behöver inte se reaktionen hos den man interagerar med. Det finns ingen mottagare. Problemet är bara att det gör det. Vi påverkas av orden vi läser även om vi inte ser personen som skrev dem. Den här ojämna spelplanen kan förstås långsiktigt påverka våra mänskliga relationer, vår empati och vår tilltro till andra människor, något som forskning också bekräftar. Empatin har sjunkit under en längre tid där det största tappet kommit efter 2000.  


– Kreativitet är ju vår förmåga att tänka nytt, fritt och göra nya kopplingar mellan olika oväntade saker. Detta kräver att vi har tid där vi inte konstant matas med information utifrån, då finns det ingen möjlighet för hjärnan att göra dessa kopplingar. Vi är kreativa i stunder då vi inte matas med information, så nu när vi ofta går och läser på mobilen så har det eliminerat mikropauserna vi tidigare ofta fick, och detta minskar förstås våra chanser för att tänka kreativt. 

Om vi ställer krav på bättre produkter kommer vi att få det, till slut, men det sker inte av sig självt. Vi behöver en nyanserad diskussion.


Tror du att det är möjligt att ta tillbaka makten över vår tid?


– Om frågorna kommer tillräckligt högt upp på priolistan så tror jag det. Jag tror det krävs mer forskning, kunskap och insikter för vilka begränsningar vi faktiskt har och hur kan vi skapa förhållningssätt för hur och när vi vill ha teknik i våra interaktioner och när vi hellre vill vara utan.  Vi behöver även sätta mer press på teknikbolag och politiska beslutsfattare. Vi måste anpassa tekniken till de mänskliga förutsättningarna bättre. Hur begränsar vi interaktionsmekanismer som direkt trycker på våra sårbarheter och svagheter som påverkar oss till det sämre?


Tänker du att dialogen är för uppblåst och alarmistisk? 
Jag tror det finns ett naturligt behov att ha dialogen och att den leder oss framåt. Detta sätter fingret på en samhällsutveckling bortom sociala medier, ett större problem, ett folkhälsoproblem. Den här diskussionen som vi nu har om digitala medier, den sätter lampan på alla faktorer som påverkar oss negativt, det är en förlängning av en förändring som pågått i över trettio år. Jag hoppas detta kommer leda till att vi tar frågan om hur vi kan designa samhällen som stöttar vår hälsa mer seriöst: att vi fokuserar mer på hur interagerar både fysiskt och digitalt, hur vi sover, hur vi pausar och hur vi rör oss. Att allt detta kommer högre upp på agendan. 


Behöver vi en Greta för vår hälsa? 


– Absolut. Budskapet behöver vara att vi alla behöver hjälpas åt med att skapa förhållningssätt och normer för hur vi kan få till ett användande som vi mår bra av. Där behöver vuxna vara insatta, ta detta på allvar och ta ansvar. Vi behöver ta en större roll i att skapa hälsosamma livsstilsvanor både för oss själva och för våra barn och ungdomar.
Vilken roll spelar Time Well Spent i denna fråga?
Att sprida kunskap och medvetande. Det handlar inte om teknikfientlighet, eller huruvida tekniken är bra eller dålig. Det handlar om att vi måste skapa teknik som får oss människor att må bra. 

* Länk: https://icd.who.int/dev11/l-m/en#/http://id.who.int/icd/entity/1448597234